Japans CentralbankEfter inbördeskriget i Seinan 1877 började den japanska regeringen undersöka möjligheterna att upprätta en centralbank som den enda utfärdaren av konvertibla sedlar. Den dåvarande finansministern Shigenobu Okuma föreslog emission av obligationer på den internationella marknaden vilket mötte motstånd då man hävdar att emissionen av utländska obligationer skulle riskera Japans suveränitet om den japanska staten fick betalningssvårigheter. Istället förespråkades en åtstramningspolitik framför att ta upp lån genom inrättande av en centralbank. År 1881 uppstod en annan politisk debatt om skapandet av en konstitution. Finansminister Okuma insisterade på inrättandet av ett parlamentariskt regeringssystem. Övriga medlemmar inom regeringen angrep Okuma som för radikal och avsatte honom från ministeriet. Den nya regeringen lovade samtidigt att formulera en konstitution baserad på den mer konservativa Preussisk konstitutionen från 1890 och att hålla ett allmänt val. Okumas huvudmotståndare Matsukata vann nu en rad interna strider mot Okuma och blev finansminister 1882. Han ledde Japans finanspolitik som finansminister, med avbrott, fram till 1900, inrätta Japans Centralbank 1882 och förde en sträng åtstramningspolitik från och med samma år. När Matsukata skickades till Paris internationella utställning 1878 som ställföreträdande Representant från Japan, hade han bland annat i uppdrag att studera centralbankssystem i Europa. Inledningsvis studera han det franska systemet bad han om råd från den franske finansministern Léon Say. Say rekommenderade Belgiens centralbank (NBB) som modell för centralbanken i Japan, eftersom banken nyligen hade grundats (1850) och verkat enligt lagar och stadgar som var tydligare skrivna än för tidigare banker som Bank of France. Matsukata följde Say's hans delegation vände sig till Belgien för att lära sig hur det belgiska centralbankssystemet fungerade. Grundarna av den japanska centralbanken och deras föregångare hade därmed studerat monetära system i åtminstone Storbritannien, Frankrike och Belgien, samt Förenta Staterna innan Bank of Japan inrättas. |
NBB och BOJNBB (Belgiens nationalbank) var ett halvoffentligt institut som inrättades för att återställa monetära och finansiella
stabilitet efter en rad nationella finanskriser. I lagstiftningen för att fastställa den betonades sedlar och tillåten likviditetsavsättning endast för kortfristiga kommersiella Skulder. Det fungerade som ett privat aktiebolag med kommersiell verksamhet som drevs av vinstmotiv. Samtidigt utförde NBB uppgifter i allmänhetens intresse, såsom utgivning av sedlar och transaktioner som statlig kassörska. Den belgiska regeringen har utsett en guvernör och regeringskommissionär för att leda och övervaka landets penningpolitik. Även om de politiska och ekonomiska förhållandena i Japan skilde sig från Belgien vid BOJ, ärvde banken NBB:s rättsliga och institutionella sammanhang. Bank of Japan Act of 1882 gav BOJ status som halvoffentligt institut. Bankens aktier skulle som ägs av den privata sektorn, och det fanns en styrningsmekanism för att säkerställa bankensansvarsskyldighet gentemot aktieägarna. Regeringen skulle under tiden utse bojens guvernör och vice centralbankschef och hålla bankens verksamhet under dess strikta kontroll. Lagen stipulerade att endast japanska medborgare får inneha aktier i banken, och endast med tillstånd från Ministern. Banken skulle ägna sig åt 1) diskontering och köp kommersiella och statliga räkningar, 2) köp och försäljning av guld och silver, 3) utlåning med stöd av guld eller silver som säkerhet, 4) inkassering av förfallna belopp från kunder med kontrakt, 5) ta emot insättningar och hålla guld, silver och andra ädelmetaller och värdepapper i förvar, och 6) utlåning med checkräkningskrediter eller med visstidskontrakt om värdepapper som emitterats eller garanterats av staten som säkerheter som omfattas av de räntesatser som finansministern tillåter. Banken skulle bli regeringens kassör. Banken fick rätt att emittera konvertibla sedlar. Banken tilläts hålla utgivna räkningar och checkar. Banken tilläts köpa och sälja statspapper med förbehåll för tillstånd finansminister. Bankens chef skulle utses av kejsaren och viceguvernören skulle utses av regeringen (artikel 18). Verkställande direktörer skulle väljas av bolagsstämman och utses av finansministern. Revisorer väljs av bolagsstämman. Regeringen skulle skicka en tillsynsmyndighet till bankens huvudkontor. |